Allt måste inte vara nyttigt

Allt och alla måste inte hela tiden vara nyttiga. Samhället producerar ett stort överskott. Antingen går detta till att göra kapitalägarna eller de höga tjänstemännen rika eller så går det till att skapa frihet och allmän välfärd åt folkflertalet.

Vad är en arbetare?

Jag anser att en arbetare är en person som saknar ett kapital han/hon kan leva på i stunder av arbetslöshet och/eller sjukdom och som därmed är tvingad att ta de jobb som Arbetsförmedlingen eller Socialkontoret anvisar honom/henne.

Håller du med om detta, torde du inse att de flesta akademiker är arbetare och bör vara solidariska med arbetarrörelsen. För dessa akademiker har också de ett behov av en human a-kassa och ett generöst socialförsäkringssystem den dag de blir arbetslösa och/eller sjuka. De har också ett behov av att arbetarna har drägliga löne- och arbetsvillkor, i fall de under en period i livet behöver ta att okvalificerat arbete.

Bidrag och arbetets lönsamhet

Höga bidrag leder till höga löner. Bidragen ger nämligen medborgarna ett tryggt alternativ i fall de erbjuds jobb med för låga löner eller för dåliga arbetsvillkor. Det går alltså inte som borgarna låtsas vilja skapa en stor skillnad mellan bidragens storlek och storleken på de lägsta lönerna. Detta är borgarna väl medvetna om. När de vill pressa tillbaka bidragen, så är detta för att pressa ned lönenivåerna. Vill man att det ska löna sig att arbeta, så måste även bidragen vara höga!

Huliganism en konsekvens av klassamhället

Huliganismen som tar sig uttryck i form av bilbränder i bl.a. Göteborg är en konsekvens av det osolidariska klassamhälle där det inte finns jobb åt alla och där man låter vissa stadsdelar försummas och utvecklas till ghetton. När du och de flesta du känner inte har någon framtid, så sätter hopplösheten in. Huliganismen är ett uttryck för denna hopplöshet.

Botemedlet är fler kvalificerade och okvalificerade jobb med värdiga villkor och löner. Fler kvalificerade jobb så att även invandrare som studerar vidare efter gymnasiet kan få jobb. Fler okvalificerade så att vägen inte är så lång och svår för den som vill bidra men kanske inte mäktar med högskolestudier.

Människan mål och inte medel

Människan skall vara samhällets mål och inte företagens och skattemyndighetens medel. Det måste vara den röda visionen. När människan är ett medel så måste hon i för hög grad prestera perfekt på jobbet. Om hon är målet så är jobbet till för att hon ska få en meningsfull och självutvecklande sysselsättning samtidigt som hon bidrar till sin egen och landets försörjning. Om människan är ett medel så ska hon ha så låg lön som möjligt för att kapitalet skall ackumulera sig för ägarna. Om människan är ett medel så skall hon tvingas in i ofta för henne själv ofördelaktiga anställningsvillkor. Om hon är ett mål skall ett socialt försäkringssystem se till att hon kan pressa fram fördelaktiga arbets- och lönevillkor av arbetsgivaren.

I grunden handlar det hela om följande: Skall problemställningen lyda: Gör undersåten rätt mot staten och kapitalet? Eller gör samhället rätt mot den enskilda människan?

Inte bara att arbeta

En högerinvändning mot ett generöst socialförsäkringssystem är att det gynnar dem som inte arbetar mer än dem som arbetar. Men är det så enkelt? Kan man skilja på dessa två grupper? Många orkar eller lyckas inte arbeta hela livet. Man blir utbränd, man får cancer, man hittar inte ett jobb hur mycket man än söker, man bryter ett ben etc. Den som aldrig behöver nyttja socialförsäkringssystemen ska vara tacksam. För oss andra är socialförsäkringssystemen det som skiljer mellan liv och död de gånger vi inte kan arbeta fastän vi vill.

Gå din egen väg den som vill

Vissa kvinnor anser det feministiska vara att bli ”likadana som män”. Alla mår kanske inte bra av detta. Och kanske ansluter de sig till kapitalistiska mansideal? Människor oavsett kön bör få gå sin egen väg!

Vettig kritik av Jan Björklunds auktoritära skola

Läs artikeln här!

Hur skapa ett fungerande kunskapssamhälle?

Ett kunskapssamhälle står inför krav som ett industrisamhälle inte gjorde. Om man i ett industrisamhälle inte studerat eller varit studiebegåvad, så var det inget problem med vad som hände med en. Då fick man ta ett okvalificerat och lite lägre avlönat jobb. Men om man i ett kunskapssamhälle inte kan ta en postgymnasial examen, så står i stort sett inget jobb alls till buds.
Detta är ett ut i fingerspetsarna borgerligt elitsamhälle. Ointellektuella göre sig icke besvär.
Problemet är att vi drivit det längre än så. Bara om du tillhör eliten av dem med en postgymnasial examen får du jobb.
Vi kan kanske inte återgå till industrisamhället. Men vi skulle kunna mildra kunskapssamhällets svårigheter. Vi skulle kunna bygga ut komvux, höja studiemedlen och förlänga åren med studiemedel på universitetsnivå, så att man kan ombilda sig till ett yrke där det finns behov av arbetskraft. Dessutom kan vi bygga ut offentlig sektor, så att det finns fler jobb åt oss alla.

Solidarisk feminism

Jag är för solidarisk feminism. Dvs kvinnan har generellt en underordnad ställning och vi skall arbeta för att ge henne en jämnlik ställning. Dock kan det inte alltid råda likhet i prestationskrav på alla, eftersom alla individer inte är lika starka. I ett hem/på en viss arbetsplats behöver kanske en kvinna mer hjälp, i ett annat en man. ”Var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” bör gälla även vid en feministisk analys.